Ibland visst irrationellt kan jag känna stor tillfredsställelse över realiserade risker. Ett exempel har vi i:
Precis som indikerat och jag av och till pekat på de senaste åren representerar den roll Kina nu har i internationell ekonomi givet att de fortfarande styrs via diktatur en risk. Särskilt sista tiden i och med de stora lån som bl.a. går till ekonomiskt mindre länder i EU (och motsvarande men av mindre betydelse Afrika).
Detta tolkar jag som ett hot.
Vad innebär det hotet? Om de upplever att det lyckas regelbundet återkommande utpressning om ekonomiskt kaos så fort de upplever att positiva åtgärder i Mellanöstern, Afrika, Sydamerika, Asien, Europa... stödjer frihet och demokrati därmed får diktaturen i Kina att indirekt se sämre ut. I förlängningen givet att en diktatur gör precis som den vill så länge det accepteras utpressning relaterat till alla tänkbara frågor.
Vad innebär detta mer? Att den kinesiska diktaturen inte kan tillåtas vinna i Syren.
Och vad innebär detta i förlängningen? Att den kinesiska diktaturen måste bort. Nu måste detta vara uppenbart för även den mest cyniska säkerhetspolitiska bedömare. Det verktyg detta hot fört upp på bordet gör att ingen annan väg finns (om de någonsin funnits sedan 2009).
Också glädjande är att Libyen räcker en hjälpande hand om den så önskas:
Jag tror (och som finns bättre diskuterat i samband med befrielsen av Libyen förra året här på bloggen) positivt för möjligheterna till utveckling framåt i Libyen av att göra just sådant. Det bygger stolthet över vad man klarat av och det är menar jag viktigt för en fortsatt positiv utveckling.
