Jag skrev en gång att jag upplevde att den mest betydelsefulla nyhet jag skrivit var om en forskningsnyhet om att jonglering stimulerade neurogenesis. Den upplevde jag både gav ett nytt perspektiv på möjlig inlärning, indikerade något viktigt om hur hjärnan fungerade och var ett praktiskt kompletterande verktyg som berör väldigt stora grupper människor.
Ändå tror jag att den första blicken på Leonardo da Vinci i min fallstudie av honom känns viktigare för mig. Förvisso bygger dock en komponent i modellen för det på en förståelse som kom från vetskap om att jonglering stimulerar neurogenesis.
Glädjen av att se vilken kunskap Leonardo da Vinci teckningar kan tillföra inom ett område svårare för mig att uppleva direkt själv är ojämförligt. Han har en mångsidighet och via geniet tydlighet som för de visuella komponenter jag söker till min modell av riktad information förklarar på ett sätt ingenting annat tidigare gjort.
Rent av att jag blev lite över-aktiverad av hans kunskap och mer spekulativt försökte förklara honom rörande en fallstudien Ögonblickets alkemister som syftar till att identifiera just den exceptionella visuella förmåga Leonardo da Vinci håller (förutom kanske andra motiv).
Det finns också en sådan unik känslomässig glädje och närmast komiskt elegant tydlighet just i målningarna att jag inte annat än trots hans större geni i teckning kan annat än att sörja att inte fler målningar gjordes respektive bevarades.
Vi har ett fint exempel på det i citatet nedan - där vi också ser hur hans fantastiska konst överstimulerat mig en av flera gånger att gå kanske lite för långt i tolkningen även - ställt i relation:
"7. Det är intressant och tror jag oerhört viktigt i förståelsen av hans person just hur tydligt levande känslor han uttrycker. Notera särskilt de tidigare målningarna innan han mer fördjupade sig i "kartorna" och de tekniska skisserna. Jag upplever mig dock inte redo i den allmänna förståelsen av det att våga uttrycka en förklaring till det men det är vad jag är mycket familjär med från annat om än utan samma geni Leonardo da Vinci håller i det visuella.
Rörande detta kan jag också tillägga väldigt spekulativt att även om jag sett några förklaringar till vad som fascinerar med Mona Lisa utifrån direkt tekniskt visuella metoder man ser tror jag att det snarast har med just hans intresse här. Vad jag upplever att Leonardo da Vinci gjort är att ta den stilistiska ikonen jag misstänker att han vid tiden var hjärtligt trött på och bibehöll den rörande alla välkända "stillastående" komponenter och skapade liv i ansiktet trots detta. Det är faktiskt vad man kan göra med sitt eget ansikte om man är road av det även om jag aldrig märkt att någon annan än jag gör det men det är kanske inte vad man tittar efter heller. Det är dock ytterst effektivt om man behöver fånga någons uppmärksamhet.
Viktigt här men mycket mer uppenbart är att även om känslorna allmänt i målningar är ytterst efectos especiales egentligen bäst visat genom att ta ett modernt foto jag använde som exempel för en fallstudie rörande en manifestation av det allmänt:
Foto: E3000 Licens: CC by-sa 2.0
Ställ den gärna i relation till exempelvis:
Känslan som uttrycks är ytterst tydlig med ett singulärt fokus på dess mest visuella epitet. Samtidigt finns också en viss begränsning tidigt i de mindre detaljerna i ansiktsuttrycket rörande samma sak. Verrocchio trots den lägre nivå han rör sig på som konstnär fångar mycket mer av dessa.
När da Vinci på allvar fördjupar sig i teckning och bokstavligen dissekerar människor för att avbilda de minsta detaljer är samma sak lite svårare att se men tycks för mig hålla i sig.
Ett lika vackert - kanske vackrare - exempel har också med:
"Vi ser förmågan att uttrycka känsla och hans redan breda register i Ginevra de' Benci från cirka 1476:
Medan Verrocchio aldrig orkade prestera utanför vad som kräver religion som filter uttrycker här da Vinci vad som känns verkligt - Makt, rikedom och kanske ett visst förakt för målaren samtidigt med en intensiv uppriktig sorg. Jag hittar inte en förklaring i historien till den sorg jag ser eller den tolkningen av andra men National Gallery of Art, Washington DC, där målningen finns pekar på att smycken också saknas och menar att det är förvånande (vilket jag saknar översikt att kunna bedöma):
"Her lack of obvious finery, however, is somewhat surprising. Jewels, luxurious brocades, and elaborate dresses were part of dowry exchange and intended to display family wealth."
Från: Ginevra de' BenciVi har också redan ett verkligt djup, trovärdiga om än för målningen passande orealistiskt mörka och ett levande ansikte."
Jag måste skaffa en visuellt vacker bok med hans verk men hela fallstudien Ögonblickets alkemister tycks komma kosta mer än jag har råd i för mycket. Förutom diverse vackra men billiga böcker om konst och design behöver jag också Carl Jungs The Red Book - Liber Novus som kostade närmare 1500 kr, Dale Pendells och ett par åtminstone översikter över arkitektur vilka var väldigt dyra de också när jag tittade på dem i bokhandeln igår.
Det är meningslöst att låna den här typen av böcker. Att uppleva dem tar månader eftersom man vill följa dem kontinuerligt en tid för att lära känna uttrycket. Därefter behöver man dem för jämförelser. Och jag vill kunna ta ut mina böcker utomhus oavsett om det är smutsigt.
Det hela är mycket irriterande och frustrerande. Nå det var kul att börja med da Vinci hur som helst så jag ska inte klaga.
